Life as a Maazara

Oh herregud, de vart ett jävla tjöt om pengar!?
Jonas Gardell skrev i en bok: för det syntes att jag blivit ett skilsmässobarn,
det gör det på alla dessa, för de de gått igenom och det som händer.

När jag läste det första gången, så förstod jag inte riktigt,
skrattade hjärtligt och tänka gubben har ju inte en aning om vad han skriver.
Cirka så där ett år efter jag läst det slog det mig så ohjärtligt,
att det han skrivit är så sant.
Man är ett skilsmässobarn, det syns alltid, för allt vi gått igenom och går igenom.

Inte för jag känt av så extrema problem med att ha skilda föräldrar,
förens nu då de har börjat gå emot varandra och jag hamnar i mitten.
Jämför det ungefär med en djävulskromans, tänk att ni har varit tre, hela livet.
Det har varit du och två absolut bästa kompisar till, kille eller tjej.
Helt plötsligt så börjar dina två bästa kompisar bråka över dig,
båda har blivit kära i dig. Deras kamp är till en början osynlig,
du märker ingenting.
Så vaknar du en dag, och dras mellan de båda två, de båda du älskar lika mycket.
Resultatet av detta är att du blir en klagoväg, en syndabock och du blir felet.
Felet är inte att de en gång fans en otroligt stark vänskap mellan er istället för kärlek,
utan att du måste välja en utav dom, annars riktas all ilska emot dig.

Eller föresten gott folk, jag ångrar mig, tänk inte på det.
Föreställ er inte i den situationen, så sover ni iallafall bättre än mig på natten nu,
som börjar leva i den, fast kampen är mellan en mor, en far och deras dotter.

Jag tackar gud för att natten, Tidus och Daniel är en flyktväg,
annars hade jag inte vetat vad.


Ha det bra (?), typ.