Over and back again
Ars amandi har jag en dag för länge sedan ristat in på min handled.
Konsten att älska.
Jag trodde det skulle vägleda mig till bättre val, bättre beslut.
Troligtvis har det gjort det, men fortfarandra är jag långt ifrån att
veta hur man egentligen älskar.
Det finns inte där som en uppmaning, att jag måste lära mig att
kunna älska, utan mer som en påminnelse.
En påminnelse om att man borde älska, istället för att hata.
Man borde iallafall försöka, även om man misslyckas.
Trots att allt känns bra, känns det så fel.
Citerat ur en Matrixfilm;
you've already been down that road and you don't wanna go there again.
Det är sant.
Jag har redan varit där, varit med om det, men inte precis på samma sett.
Är det värt det, kommer det leda mig någonstans?
Antingen eller, men det är väl samma dilemma som med min tatuering.
Den finns inte där för att jag måste lära mig det,
men tar jag aldrig chansen att se hur det är att älska,
kommer jag aldrig få uppleva hur underbart det kan vara.
