Life as a Maazara

Filmen om Benjamin Buttons otroliga liv var sjukt bra när man såg den.
Sen när jag kom ut från biosalongen insåg jag att, nää, den e ju fan
uppbygd på samma sett som Forrest Gump, så då blev jag besviken.
Well,well, sevärd i vilketfall, man kan ju inte motså Brad Pitt! ^^,

Efter hela tre timmar på en biograf, då man utvecklat ett otroligt
måste-gå-på-toa-och-peea-behov, har sitt värk i skinkorna, då
skulle det inte varit fel om man hade någon med sig som kunde
massera stjärten lite, men aja, livet suger så jag fick massera
min egna stjärt. (haha)

Utanför biografen väntade en lagom påverkad Isa och vår vän körde
oss till VasaViktoria där vi satt i två timmar och babblade om allt
mellan himmel och jord. När det stängde begav vi oss till The queen,
trodde vi (?). Det slutade med att vi var vilse i stan och följde ett spår-
vagnsspår istället för att hitta tillbaka. Väl tillbaka hade vi vandrat i en
timma, så The queen var redan stängt. Vi tog och strossade emot
Valand istället, där HardRock hade afterski.
Fett ovärt att gå in då det kostade 120 kr och klockan var halv två.
Istället vände vi klackarna (för min del converseskorna) och gick
till baren mittemot, Dimonddogs. Åldersgräns : 23.
Burr sa jag och Isa och gick ut. Någon bråkdel av en sekund senare
fick vi snilleblixten att vi visst skulle in trots åldergränsen.
Vi staplade tillbaka, goa som vi var och mycket riktigt, vi kom in.
Allting stängde klockan tre eftersom det var en tisdag, vilket sög.
Men hur som helst hade jag en kanonkväll! =)

---

För jag har insett att morgonen och kvällen är jobbigast.
Alla de dagar som jag inte fått sova med dig längre
sover jag med eller hos en kompis istället, för att känna närheten av någon.
De kvällar jag inte har någon att sova med, brukar sluta med sena kvällar
ute på stan, då man är för påverkad för att ens orka tänka på att du
inte kommer ligga brevid en när man vaknar.
Det tar kol på mig, men jag överlever det iallafall.

Men det kanske är meningen att vi ska förlora alla vi älskar,
förr eller senare, någon gång i livet?
För om vi aldrig skulle förlora dom, hur skulle vi annars kunna
förstå hur mycket de verkligen betydde för oss?