Words
För det känns som mina krafter har tagit slut,
och då blir det ganska svårt att hitta ut...
Jag försöker och försöker, men hittar inga svar.
De enda som jag tänker på är hur kan du mig vilja ha kvar.
Ångesten börjar dämpa, istället kommer tårar.
Jag vet att jag förtjänar det, för jag vet att jag borde få känna hur allt sårar.
Men lusten börjar flagna för allt, livet börjar bli grått.
Och plötsligt inser jag, att jag egentligen vill bort.
Att fly sägs vara fegt, för det finns andra vägar ut.
Men jag orkar faktiskt inte, när kommer det jag känner ta slut?
Det låter kanske depprimerande och att jag överdriver,
men det känns som hela min kropp vänder sig ut och in, det är otroligt hur det svider.
Jag önskar allt blivit ogjort och att vardagen blev i färg igen,
men jag har fastnat i de mörka, för att inte komma hem sen.
Men jag får stå för mitt misstag, låta tiden gå.
Och medens jag försöker hitta ut igen, kanske du kommer förstå.
Förstå att jag försöker men att det kanske inte räcker till.
Att jag kanske kommer vara fast här ett tag, även om jag inte vill.
Jag vill vara i din närhet och känna dina armar runt om mig igen.
Jag vill åka bort ett tag, för att veta att jag kan komma hem till dig sen.
Jag vill blunda och förneka allt det som verkligen hänt.
Jag vill att vi ska få tillbaka den där gnistan och allt annat som vi kännt.
För jag orkar inte gråta, ha ångest eller le.
Jag vill bara att allt ska bli som normalt igen, nu, snälla, om jag får be...
KAN DET SLUTA GÖRA SÅ ONT!
och då blir det ganska svårt att hitta ut...
Jag försöker och försöker, men hittar inga svar.
De enda som jag tänker på är hur kan du mig vilja ha kvar.
Ångesten börjar dämpa, istället kommer tårar.
Jag vet att jag förtjänar det, för jag vet att jag borde få känna hur allt sårar.
Men lusten börjar flagna för allt, livet börjar bli grått.
Och plötsligt inser jag, att jag egentligen vill bort.
Att fly sägs vara fegt, för det finns andra vägar ut.
Men jag orkar faktiskt inte, när kommer det jag känner ta slut?
Det låter kanske depprimerande och att jag överdriver,
men det känns som hela min kropp vänder sig ut och in, det är otroligt hur det svider.
Jag önskar allt blivit ogjort och att vardagen blev i färg igen,
men jag har fastnat i de mörka, för att inte komma hem sen.
Men jag får stå för mitt misstag, låta tiden gå.
Och medens jag försöker hitta ut igen, kanske du kommer förstå.
Förstå att jag försöker men att det kanske inte räcker till.
Att jag kanske kommer vara fast här ett tag, även om jag inte vill.
Jag vill vara i din närhet och känna dina armar runt om mig igen.
Jag vill åka bort ett tag, för att veta att jag kan komma hem till dig sen.
Jag vill blunda och förneka allt det som verkligen hänt.
Jag vill att vi ska få tillbaka den där gnistan och allt annat som vi kännt.
För jag orkar inte gråta, ha ångest eller le.
Jag vill bara att allt ska bli som normalt igen, nu, snälla, om jag får be...
KAN DET SLUTA GÖRA SÅ ONT!
Vettiga åsikter
Trackback
