Fuck.
Och helt plötsligt snurra hela min värld runt och nu vet jag mindre än förut. Jag förstår inte varför,men det känns som problemen nu är större, frågorna mindre besvarade och lösningen för långt borta. Jag har hela tiden sett allt ljust och att en lösning alltid finns och utvägarna är många ur problem. Men jag förstår inte vad som hänt nu. Jag känner mig som ett levande frågetecken och återigen vrider sig magen och frågar mig: vad händer nu?
Ärligt talat vet jag inte.
Allt kändes enklare när det var oklart på något sett, för jag visste vad jag kunde göra och säga till dig. Men nu, nu återstår bara en väntan, på att jag ska ha kunnat bearbeta klart allt och att du ska kunna bearbeta allt. Undetiden är vi båda frånvarandra och för varje dag som går, ju längre ifrån varandra känns det som vi kommer..
Det kanske bara är jag, eller så kanske du känner detsamma.
Jag förstår inte varför, men det gör mig så jävla ledsen.
På något sett, även fast vi försöker och vill,
så känns det som allt annat runt omkring oss vill att vi, du och jag, ska försvinna..
Jag vet inte varför det känns så här, kanske för att det är sådan stor omställning i känslor hela tiden. Jag blir bara så himla rädd att ge allt, när det oftast resulterar i att förlora allt. Handlar detta om hur vi vill ha det, eller hur vi borde ha det?
Förut handlade om vad vi ville ha, men har det ändrats?
Söker vi nu oss tillbaka till varandra, bara för vi vill och det är värt.
Eller gör vi det för det är enklast så - för att det hade varit för jobbigt att klara sig ensam?
Närhet är en stor del av ens liv.
Men jag hoppas och jag hoppas, att det är äkta, att de kommer funka,
och att detta jag känner och hur allt är, är ännu en fas som löser sig.
Men tiden läker alla sår och ger sina svar,
så kära tid, låt gå nu och låt mig få mina svar.
För att undra är för jobbigt, speciellt i dessa mörka hösttider.
Shit, vad svag man kunde bli.. Hela mitt psyke bara föll sönder på ögonblicket av en sekund. Hjälp, jag behöver en självkänsla som hjälper mig, idag imorgon och helgen ut. Jag orkar inte leva mellan verklighet och dröm.
älskar dig.
Ta vara på er, kram.
