Så är det
Jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en långpromenad.
Jag skulle låta blicken möta andra ögon,
i en främmande stad.
Jag skulle inte ha så bråttom
med att träffa nån ny,
jag har rätt mycket med mig själv,
precis som du.
Jag skulle andas i det tomrum som blev över,
om du lämnade mig nu.
Jag skulle sitta på ett flyg mot Turkiet
och låta Göteborg va.
Jag skulle få den tiden över för mig själv,
som jag sagt att jag vill ha.
Jag skulle unna mig att drömma,
hundra mil genom Europa,
om en främling,
lika tillitsfull som du.
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan,
om du lämnade mig nu.
Jag skulle kunna leva utan den där blicken,
som får mig ur balans.
Jag skulle sakna den där stunden som vi har,
när vi till slut har blivit sams.
Jag kanske skulle söka upp,
kontakter som jag tappat,
som jag varit med,
förut nånstans.
Jag antar det finns nån du skulle ringa,
om jag inte fanns.
Jag kanske skulle leta upp nån yngre,
som en fjäder i hatten.
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där,
som värmde mig i natten.
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog,
att bli förstådd,
ingen känner mig,
så väl som du.
Jag skulle fastna i min ensamhet igen,
om du lämnade mig nu.
Ibland tar livet oväntade vägar och tar hastade förändringar.
I dessa stunder får man försöka att le och tro att någon gång
i framtiden, så förstår man varför just den saken hände dig just då.
Det var iallafall när jag tänkte så, jag förstod varför jag träffade dig
och det var meningen att du och jag hörde ihop, efter bara en kväll
hos en tjej, när vi inte pratat någon annan gång tidigare i hela våra liv.
Du sa att du inte trodde på ödet, att det var skit.
Om inte jag hade trott på ödet, hade jag aldrig tagit kontakt med dig efter den kvällen..
saknar.
