Igen
Jaha, så var det en till födelsedag att välkomna.
Grattis till Hanna som fyller underbara 16 idag,
det är iallafall en rolig ålder att fylla, 17 suger.
Kom hem från jobbet för cirka en halvtimma sedan,
jag dör av att det är tråkigt att jobba, bara 2 dagar kvar, but still.
Beläsh med middag hos Hanna ikväll men riktigt obeläsh att jag har så
mycket tid över, fast det är mitt val och jag gillar det.
Just nu så har jag en klump i magen, jag vet inte vad jag ska ta mig till..
Kan inte något eller någon ta ifrån mig den jävla piss-jobbiga känslan jag har.
Eller kan man kalla det känslan, är det ens några känslor?
Igår kände jag känslan, men den avvisades.
Visst kanske av väl respekterade och välgrundade argument,
men ändå, jag behövde verkligen vid den stunden känna att det var det jag sakna.
Men det lyckades vi inte med, det kanske bara inte är meningen.
Dagen har gått förbi snabbt, jag har inte kännt något..
Har ingen jävla aning om vad jag ska göra,
är det någon som har botemedel mot kärlek överhuvudtaget,
snälla, ring eller smsa eller mejla DIREKT!
Jag hatar denna situationen, varför han den ens uppstått?
Jag känner mig som en jävla idiot, en som är player, en som vill den andra ont.
Jag vill dig inget ont, jag är ingen player,
men livet vill antagligen inte precis just nu gå den vägen jag trodde de skulle.
Orkar inte skriva ner mer nu, allt är bara kallabalik i mitt huvud och jag vet
varken ut eller in längre, kan någon ge mig en handbok emot sinnesförvirring?
"Jag är en tjej på 17 år och just nu känns de faktiskt som att ingen förstår"
Okej, det låter väldigt emo och estetiskt, men faktiskt,
det är ingen som förstår just nununu, hur jävla konstigt och jobbigt allt detta är.
Kaos, ett väldigt bra ord som beskriver min hjärna just nu.
Jag vet ingenting om allting och allting om ingenting, bra va?
Med andra ord så är jag ett litet frågetecken i en jävligt stor värld och i en
jävligt stor fråga med jävligt jobbiga konsekvenser om man gör något fel.
Åååhhh, frustration, jag orkar inte.
bajsbajsbajsbajs, varför gör vi ens så här emot oss sjävla?
Vi är 17 år, vi är för unga för att älska.
Grattis till Hanna som fyller underbara 16 idag,
det är iallafall en rolig ålder att fylla, 17 suger.
Kom hem från jobbet för cirka en halvtimma sedan,
jag dör av att det är tråkigt att jobba, bara 2 dagar kvar, but still.
Beläsh med middag hos Hanna ikväll men riktigt obeläsh att jag har så
mycket tid över, fast det är mitt val och jag gillar det.
Just nu så har jag en klump i magen, jag vet inte vad jag ska ta mig till..
Kan inte något eller någon ta ifrån mig den jävla piss-jobbiga känslan jag har.
Eller kan man kalla det känslan, är det ens några känslor?
Igår kände jag känslan, men den avvisades.
Visst kanske av väl respekterade och välgrundade argument,
men ändå, jag behövde verkligen vid den stunden känna att det var det jag sakna.
Men det lyckades vi inte med, det kanske bara inte är meningen.
Dagen har gått förbi snabbt, jag har inte kännt något..
Har ingen jävla aning om vad jag ska göra,
är det någon som har botemedel mot kärlek överhuvudtaget,
snälla, ring eller smsa eller mejla DIREKT!
Jag hatar denna situationen, varför han den ens uppstått?
Jag känner mig som en jävla idiot, en som är player, en som vill den andra ont.
Jag vill dig inget ont, jag är ingen player,
men livet vill antagligen inte precis just nu gå den vägen jag trodde de skulle.
Orkar inte skriva ner mer nu, allt är bara kallabalik i mitt huvud och jag vet
varken ut eller in längre, kan någon ge mig en handbok emot sinnesförvirring?
"Jag är en tjej på 17 år och just nu känns de faktiskt som att ingen förstår"
Okej, det låter väldigt emo och estetiskt, men faktiskt,
det är ingen som förstår just nununu, hur jävla konstigt och jobbigt allt detta är.
Kaos, ett väldigt bra ord som beskriver min hjärna just nu.
Jag vet ingenting om allting och allting om ingenting, bra va?
Med andra ord så är jag ett litet frågetecken i en jävligt stor värld och i en
jävligt stor fråga med jävligt jobbiga konsekvenser om man gör något fel.
Åååhhh, frustration, jag orkar inte.
bajsbajsbajsbajs, varför gör vi ens så här emot oss sjävla?
Vi är 17 år, vi är för unga för att älska.
Vettiga åsikter
Trackback
