Förlåt, men jag är tvungen.

Förlåt, men jag bryr mig fortfarande..

''Hej, de va ju ett tag sen
43 dagar om man räknar precis.
Och jag tänkte jag skulle höra av mig
och säga att allt är fint.
Jag har träffat några andra,
dom har behandlat mig bra.
Och jag har färgat håret och
jag har kommit på att jag har stress utslag..

Mamma och jag har bråkat massa,
men de löste sig bra
men det är ändå någonting som jag fortfarande vill ha.
Tidus har lärt sig hoppa upp i sängen, 
jag tror han saknar dig ibland,
typ dom gånger som när han sagga i Johns hand. (^^,)
Jag har också börjat spela fotboll igen,
jag fick mycket tid över när du försvann...

Men jag måste bara fråga :
Är du fortfarande arg?
Kan du fortfarande läsa mig?
Jag brukade skrika, gråta och må dåligt.
Men de fanns dar
jag minns dom än,
dom bästa någonsin,
dom var med dig.
Är du fortfarande arg? 

Det var alla hjärtans dag nyss och jag gick på resturang ,
jag önskade de var du som var med, du som höll min hand.
Jag gick inte dit ensam, men var ensam i mig själv.
Ungefär som jag känner mig på veckodagarna och varje helg.
Jag åker till spanien om några dagar,
tänkte bara att du kanske ville veta,
för om du vet det och fortfarande bryr dig,
så kommer du inte i skolans korridorer efter mig behöva leta.
Alla som sett dig på stan eller i skolan,
sa du såg glad ut och hade ny frisyr.
De sa den klädde dig.
Jag skrattar mycket nuförtiden, 
men jag ler knappt längre.
Ska jag vara ärlig, så saknar jag dig sjukt.
Men jag måste fortfarande fråga:
Är du fortfarande arg, är du fortfarande sur?
Om jag känner dig rätt, så vill du egentligen lösa det, ellerhur?

D, är du fortfarande på vårt såkallade förhållande trött?
Önskar du fortfarande att vi aldrig hade mötts?
''

Vettiga åsikter

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0