In words..
Det börjar med morgornarna, de är värst.
Hur du än försöker, hittar du inte anledningen till att gå upp.
Men när du faktiskt insett, efter någon timma, att han kommer
aldrig ligga där brevid dig igen, kan du ta dig upp.
Att kolla dig i spegeln, existerar inte, du är alldeles för söndergråten
vid det här laget, det blir enklare att bara samla ihop dig på toaletten istället.
Och sen återvänder du till rummet, ser din säng.
Och tro mig, sängen har faktiskt aldrig sett större ut än just nu.
Mitt rum har aldrig kännts kallare.
Det kanske beror på att jag inte lever här längre, utan lever överallt
och ingenstans, om jag ens lever längre helt och hållet. Alkohol..
Du kollar upp emot din hylla, ser eran bild.
Du känner att du orkar inte gråta mer, ändå börjar tårarna falla igen.
Du sätter dig i sängen igen, och där blir du liggandes ett tag till,
tills den värsta smärtan är över.
Du fattar inte känslan av att veta att någon kommer aldrig mer tillbaka.
Du kollar på ditt bord, du ser ett söndrigt halsband, som en gång satt runt din hals.
Du ser ett födelsedagskort, där orden inte betyder någonting längre.
Men du kommer så väl ihåg när dom fanns och du fanns brevid mig.
Och helt plötsligt, känner du dig lite starkare än du gjorde igår.
Du känner att saknaden inte svalnat, men de är något som blivit bättre.
Igår sökte du bekräftelse av andra killar, varför?
Den enda jag egentligen behöver ha det av, är mig själv. Självkänsla, noll.
Sen sätter du dig vid datorn, klockan tio.
För ditt huvud orkar inte tänka mer, dina ögon orkar inte gråta mer
och ditt hjärta, orkar inte sakna mer.
Du sätter på Dice, tänker.
Helt plötsligt har du fått ner din nuvarande livsgång i ett blogginlägg,
dock med de värsta bitarna borttagna.
Om jag kanske läser igenom detta inlägget om två månader,
kommer jag inte förstå varför jag orkade må så här, eller något.
Men det sjuka är, det har gått sex dagar.
Och jag älskar dig lika mycket som jag gjort hela tiden.
När allting borde bli enklare och enklare, blir allt svårare och svårare.
Och konstigt nog tycker jag du är värd det, bara för att.
Nu försvann orden till att fortsätta skriva,
ungefär som de gör när ja ska prata med dig, får ingen luft.
"Först börjar det med att man inte kan prata.
Sen börjar du svammla. Sen kommer det att du börjar
ta på någonting att hålla på med, bara för du är så nervös"
Jotack älskling, jag vet.
Det är det jag går igenom varje gång jag ser dig.
Faktum är bara att jag saknar dig så sjukt mycket, "drago"...
Bakis som ett jävla as idag, orkar inte bry mig.
Supit konstant i 2 veckor imorgon, kalla det depp eller nått......
Hur du än försöker, hittar du inte anledningen till att gå upp.
Men när du faktiskt insett, efter någon timma, att han kommer
aldrig ligga där brevid dig igen, kan du ta dig upp.
Att kolla dig i spegeln, existerar inte, du är alldeles för söndergråten
vid det här laget, det blir enklare att bara samla ihop dig på toaletten istället.
Och sen återvänder du till rummet, ser din säng.
Och tro mig, sängen har faktiskt aldrig sett större ut än just nu.
Mitt rum har aldrig kännts kallare.
Det kanske beror på att jag inte lever här längre, utan lever överallt
och ingenstans, om jag ens lever längre helt och hållet. Alkohol..
Du kollar upp emot din hylla, ser eran bild.
Du känner att du orkar inte gråta mer, ändå börjar tårarna falla igen.
Du sätter dig i sängen igen, och där blir du liggandes ett tag till,
tills den värsta smärtan är över.
Du fattar inte känslan av att veta att någon kommer aldrig mer tillbaka.
Du kollar på ditt bord, du ser ett söndrigt halsband, som en gång satt runt din hals.
Du ser ett födelsedagskort, där orden inte betyder någonting längre.
Men du kommer så väl ihåg när dom fanns och du fanns brevid mig.
Och helt plötsligt, känner du dig lite starkare än du gjorde igår.
Du känner att saknaden inte svalnat, men de är något som blivit bättre.
Igår sökte du bekräftelse av andra killar, varför?
Den enda jag egentligen behöver ha det av, är mig själv. Självkänsla, noll.
Sen sätter du dig vid datorn, klockan tio.
För ditt huvud orkar inte tänka mer, dina ögon orkar inte gråta mer
och ditt hjärta, orkar inte sakna mer.
Du sätter på Dice, tänker.
Helt plötsligt har du fått ner din nuvarande livsgång i ett blogginlägg,
dock med de värsta bitarna borttagna.
Om jag kanske läser igenom detta inlägget om två månader,
kommer jag inte förstå varför jag orkade må så här, eller något.
Men det sjuka är, det har gått sex dagar.
Och jag älskar dig lika mycket som jag gjort hela tiden.
När allting borde bli enklare och enklare, blir allt svårare och svårare.
Och konstigt nog tycker jag du är värd det, bara för att.
Nu försvann orden till att fortsätta skriva,
ungefär som de gör när ja ska prata med dig, får ingen luft.
"Först börjar det med att man inte kan prata.
Sen börjar du svammla. Sen kommer det att du börjar
ta på någonting att hålla på med, bara för du är så nervös"
Jotack älskling, jag vet.
Det är det jag går igenom varje gång jag ser dig.
Faktum är bara att jag saknar dig så sjukt mycket, "drago"...
Bakis som ett jävla as idag, orkar inte bry mig.
Supit konstant i 2 veckor imorgon, kalla det depp eller nått......
Vettiga åsikter
Trackback
